Den 15 maj deltog jag i det stora fotoprojektet Aday. Tanken var att fotografera sin vardag och ladda upp bilderna på webben och på det sättet skapa ett gigantiskt fotoalbum över just denna dag. Likande projekt har genomfört flear gånger tidigare, både nationellt och internationellt. För några år sedan var jag också med i det som kallades ”En dag i Sverige”. Rent fotografisk blev det en besvikelse för min personliga del. Jag fick verkligen inte till det. Nu gav jag mig samma uppdrag som då. ”Hördu Anders, ta och fotografera i din närmiljö och försök inte hitta på nåt märkvärdigt. Världsarvet där du bor måste väl ändå duga. Jobba bara lite mer denna gång så går det nog bra.” Det gick bättre.

Nu så här i slutspelstider känns det rätt att presentera ett av mina första större projekt.
Är man som jag född i Kiruna så finns hockeyintresset i blodet. Eftrersom jag inte var någon idrottstalang så har jag fått utlopp för mitt intresse som åskådare. Åtskilliga är de timmar när jag har skrikit mig hes på hockeymatcher i den kalla ”Isladan” i Kiruna. Blivande storstjärnor passerade revy på isen. Den störste av dem alla, Börje Salming, var en av dem. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Jag bestämde mig för att ta reda på det och följde med Luleå Hockey under säsongen 1983-84. Det var det året som laget tog sig upp i Elitserien. Resultatet av mitt arbete blev boken ”Inside”.

I have always been interested in icehockey. In my youth I also played, but I was among the worst. So I had to be a spectator instead. As a spectator you will only see what goes on on the ice. But what´s happening in the dressingroom and on the bus to a match in an other town? I decided to find that out and took pictures of Lulea Hockey Team throughout the season 1983-84. The conclusion of my work is the book ”Inside”.

Oj, det har gått nästan en månad sen jag och fem fotografkollegor arrangerade Norrlandsdagarna. Varje år i februari ordnas det en inspirationshelg för Svenska Fotrografers Förbunds fotografer. Den är i någon av städerna efter Norrlandskusten, därav namnet. Arbetet med att ro i land arrangemanget är en ideell insats. Det är andra gången jag är med i arrangörsgruppen och i år gick det hur bra som helst. Min uppgift var att ansvara för föreläsarna.
En av föreläsarna var Barbara Davidson från LA Tímes, en Pulitzerprisbelönad fotograf. I höstas när jag var i Perpignan på Visa Pour l´Image hade hon en utställningen och deltog i en artist talk. En sen kväll eller tidig natt kom vi samspråk med henne på Café de la Post som är den stora samlingspunkten. Jag frågade om hon var intresserad att komma till Luleå och förklarade så gott det gick vad Norrlandsdagarna var. Visst, sa hon kul, jag kommer.
Många mail och en del trassel med försenade flyg så kom hon till vinterns Luleå i februari för att prata för ett hundratal fotografer. Det är vi tacksamma för.

Jag har sökt och fått ganska många stipendium genom åren. Och det är jag glad och tacksam för. Men det allra bästa är ju att få ett stipendium som man inte sökt. Det är ju extra roligt och fungerar verkligen som en inspirationsboost.
Det har förvisso bara hänt två gånger.
Den första gången var 1999 när jag fick Nordiska Museets ”Diplom för förtjänstfull dokumentärfotografi”. Mycket hedrande. I går hände det för andra gången. Jag fick Vänsterpartiet Norrbottens Kulturstipendium. Minst lika hedrande. Helt enkelt skitkul. Nordiska Museets stipendium var endast äran men Vänsterpartiets stipendium är både ära och pengar. Det tackar jag för.
Man behöver den här sortens näring nån gång då och då för att orka hålla på med dessa tids och resurskrävande egna projekt. Jag ska motta stipendiet i Älvsbyn i mars och kommer då att visa lite från mitt pågånde projekt Solitary Road.

Så här har det sett ut i Luleå Lokalatrafiks busskurer den senaste tiden. LLT själv har haft en annonskampanj där de försöker få fram meddelandet att man inte kan betala med kontanter på bussarna. Jag har tagit studiobilder på sju chaufförer som sedemera blev både busskursaffischer och annonser.

Jag är snart färdig med årets första utställning. Den här gången ställer jag ut på Bodens Konstgille. Vernissage 28 januari. Jag kommer att återanvända en utställning jag hade i Korpilombolo för drygt ett år sedan. Det är nattbilder som ni kan hitta i ett bildspel under kategorin Utställningar. Jag har uppdaterat den med fyra nya bilder och tagit bort några andra.
Andra delen är Streetphotography med en Iphoneapp som heter Hipstamatic. Den var otroligt populär för några år sedan, men nu verkar den ha fallit i glömska. Jag har fotograferat saker på marken som egentligen inte borde ligga där. Ett urval kan ni se här ovanför.

Jag har tänkt lägga in lite bilder från några gamla projekt som jag är stolt över. Jag börjar med det jag är mest nöjd med. Det är en idé som jag presenterade för Norrbottens Museum många år innan det blev verklighet. Ursprungsidén byggde på hur landskapet och människors livsvillkor skulle förändras i byn Vettasjärvi om Kalixälven skulle byggas ut.
I boken skildras hur den lappländska byn förändras från ett samiskt viste på 1500-talet till en borttynande glesbygdsby på 1990-talet. Den beskriver hur samisk renskötsel och finsk nybyggarkultur smält samman till en helhet och hur människorna ständigt anpassat sig efter ändrade livsbetingelser.
I en blandning av fakta och poesi beskrivs hur den lilla byn Vettasjärvi samtidigt är den universiella byn Vettasjärvi där släkten står i centrum av tillvaron.
Texter av Lars Elenius.
Boken är slutresultatet av ett projekt inom EkoDok-90. Den blev nominerad till bästa fotobok 1996.

This book describes how the village Vettasjärvi, in swedish lapland, has transformed from a lappish home in the 1600 th century to a languishing village in a thinly populated area in the 2000th century. It describes how lappish reindeerkeeping and finnish settlers have melt together and how the people have adjust themselves to the changing conditions.
In a mix of facts and poetry the book describes how the small village Vettasjärvi at the same is a universal village with the family in the center of life.
Text by Lars Elenius.

Så var det dags igen. Ett år har gått och det är dags att visa upp lite av vad jag producerat under året. En del har jag ju redan visat och här kommer lite till. Längre ner finns ett bildspel med mitt favorituppdrag under året. Det var boken som jag och Kjell Öberg gjorde om Rubus Arcticus Stipendiaterna. Ett långt och genomarbetat jobb som också resulterade i en fin bok.
Just i det här bildspelet blir det endast uppdragsfoto.
Annars då? Lite som vanligt, en salig blandning. Ibland får man slita sitt hår i förtvivlan. Både över min egen insats och även över vad slutanvändaren behagar göra med bilderna. Men oftast blir det helt okey och ibland blir det riktigt bra. Finns det inget mörker finns det ju inget ljus heller.

På lördag blir det något av en nostalgisk resa när Konsthallen i Luleå öpnnar sin proggutställning. Jag och Erik Holmstedt har bidragit med några fotografier från en del av verkligheten i slutet på 70-talet.

På onsdag 7 dec ska jag och Ella Jonsson berätta om vårt projekt Solitary Road på Pecha Kucha i Luleå. Pecha Kucha är för er som inte känner till det en föredragsform som är begränsad till att visa 20 bilder och man får prata max 20 sekunder till varje bild. Så efter 6 minuter och 40 sekunder är det slut.
Vårt projekt handlar om en väg i väglöst land på norra sidan av Torne Träsk. Vägen heter också Talmavägen. Den är som en dubbel blindtarm. Ingen anknytning åt nåt håll. Jag kommer säkerligen att skriva mer om detta projekt på denna plats, men för tillfället är det nog.